- Det perfekta livet

Archive for the ‘Privat’ Category

En intensiv första dag på Nolia mässan i Piteå. En mässa som samlar besökare från hela Norrbotten med också Västerbotten. Socialdemokraterna finns såklart som vanligt på plats. En stol att sitta och vila sina trötta fötter i, kaffe och kaka, vatten och tillfälle att ställa frågor ´samt ha synpunkter. Ett fungerade koncept.

Vi (som är riksdagskandidater) har fått fint kampanjmaterial med flygblad med oss själva och en text med för oss viktiga frågor. Fint eller inte, jag har viss svårighet att stå och dela material på mig själv. Det ÄR ju politiken och ideologin man väljer. Självklart inser jag dock att den som är ledamot  eller kandidat bör göra sitt bästa för att människor ska veta vem man är. För att andra ska våga ta kontakt om man vill påverka.

Har dock landat i hur jag ska jobba under veckan efter att ha prövat lite olika ingångar. Efter en hel lång mässdag hade vi kräftskiva med goda vänner.

Och kan man vara lyckligare än när man får en present av detta slag:

En vacker och personlig skrivbok från Jag blommar!  som också går att besöka på Nolia.

Som i dvala, vilande och gömd. Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar poesi.
Orden, och de osagda mellan raderna.
Poesi som kan vara

hård, rå, 
Lust, kåthet
ångestfylld och skälvande
svala, smekande
vardagliga och krassa
tröstande

Jag tror det var poesin som väckte min läslust. En bok från en lärare. Märta hette hon, Märta Malm.
Jag tänker på henne ibland och undrar vad HON tänkte på, när hon gav mig den där boken.

Boken, med alla dikterna, som jag fortfarande har kvar. Den är tummad och välläst. Från början förstod jag inte alla dikter, kanske gör jag det inte ens idag. Men jag får nya dimensioner med nya kunskaper. Men de har växt med mig.

Kärlek och Uppror heter diktsamlingen. Och kanske såg hon då, redan när jag var 10 år att det fanns mycket av det inom mig.
Kärlek och uppror. 
Det gör det fortfarande.

På insidan av boken har hon skrivit en dikt:

”På stigar går man aldrig riktigt ensam.
Fötterna har sällskap med alla steg som stigit stigen fram”

och sedan

Till Hanna
att läsa, när du är
ledsen eller glad,
arg eller full av hopp och förtröstan

Jag har skrivit i ett hörn:
Jag fick denna av Märta Malm Torsdag den 25 oktober.
Inget år. Jag tänkte nog aldrig då att åren skulle gå, och att jag skulle sitta här med boken i famnen och minnas.

Jag kom ihåg den, för att jag åter igen snubblar över Jenny Wrangborg. Jag har bloggat om henne tidigare  och såg för sent att hon fanns med under Almedalsveckan. Kulturbloggen hade så klart ögon och öron på skaft och lyssnade till henne under Almedalsveckan och bloggar här om detta. Jag känner inte så ofta att någon är min idol numera, men Jenny  Wrangborg är en som jag skulle vilja träffa. Vet inte vad jag skulle säga. Kanske bara att jag är tacksam att någon kan sätta ord på det som finns runt om oss.
Så att de blir begripligt.

I veckan hade jag en diskussion med en typisk arbetar man, som i sitt uttryck talade om att konst och kultur var överklass fasoner. Och de kan det säkert vara. Det behöver det inte vara. Kultur kan vara mycket mer än venisage, champagne med kanapéer och ickeföreställande konst som “förståsigpåarna” flockas kring. Jenny Wrangborg är det bra exempel på det. En av orsakerna till att kultur måste få kosta av gemensamma medel ÄR för att de inte ska vara en ynnest förbehållna de välbesuttna. Om det bloggar Röda Berget. Även Daniel Carlstedt besökt seminariet i Almedalen.

Läser med blandade känslor att Peter LeMarc ställt in sin turné. Efter en lyckad cancer behandling
börjar uppenbarligen känslorna och tankarna komma i kapp. Och att bli berörd av döden, är naturligtvis inget som de flesta tar med en klackspark. Men visst är vi olika också, klarar och tacklar saker på olika sätt.

Kriser i livet kommer vi alla att få genomgå, på olika sätt.
Och när det händer så visar det sig vilka ens verkliga vänner är.

Jag har i sommar lagt igen det jag har tänkt på som “såret”. Innan jag blev sjukskriven hade jag grävt upp slänten på sidan av altanen, sedan visade det sig att de skulle ta 5 år innan jag klarade av att färdigställa. Med lite hjälp av en vän. Det tog kanske 2,5 dag så det har aldrig handlat om arbetsinsatsen. Det har bara tjänat som en ständig påminnelse om hur det går när man inte lyssnar på sig själv, i tid. Jag hoppas att det är de Peter LeMarc gjort, lyssnat i tid.

Att det visat vilka som är de verkliga vännerna kan enklast beskrivas med att de är de som stod ut, som stod kvar. Som ÄR kvar. Vi umgicks med andra andra vänner då, än vi gör nu. Från början var jag nog besviken, trodde att de som vi,  i alla fall själva tyckt att vi, ställt upp för i vått och tortt allt mer sällan syntes till. Men jag har klandrar dem inte. För det ÄR inte så roligt att umgås med en människa som helst av allt vill ta livet av sig, som aldrig själv orkar höra av sig eller bjuda till. En ganska deprimerande och tråkigt sällskap. Och det är inte så lätt att förstå heller, för sår i själen syns inte utanpå och det är svårt att veta vad som är rätt att göra. Det är svårt att se någon man väntar sig ska vara stark och social vara svag, eller se igenom en fasad.

Jag tog mig ut ur mitt fönsterlösa rum.  För att det finns de som vet, som står ut, som ställer upp och aldrig ger upp. Den tacksamhet jag känner för dem som funnits och finns för mig och min familj övervinner alla gånger sorg över dem som vi numera sällan ser. För livet går vidare.

Semestern är nu officiellt över, jag besökte arbetsförmedlingen igår. Och det har verkligen kliat i fingrarna över att fatta tangent bordet och skriva. Jobbigast var nog i Almedalen att titta in hos alla Netroots bloggare som huserade i sin egen loge. Men har man lovat att ha semester så har man lovat. En nedtrappning under Almedalsveckan med ett par seminarier och ett par mingel, sedan har jag knappt lyft ett finger. För än i helgen. Då det var festival i stan och Piteå Dansar och Ler.

LO och SSU hade monter, och eftersom de stod och delade ut material med mitt och Fredriks face på kände jag att Vi kan inte vänta! (som kampanjen vi startat också heter)
Men ingen ska komma och säga att jag inte valt och prioriterat. Jag valde bort Priden, och jag har inte stått i RFSLs Kärlekslandet som vi gjorde förra året. Konstigt nog blev det succé ändå

Jag tror att till och med maken och min mamma skulle berömma mig för att jag prioriterat. Sedan är det en sak att inte tänka….för nog har jag velat skriva en hel del inlägg under sommaren. Man har ju “höron” om man säger så. Som tur är, har många hållit ställningarna och jag har tjuvsurfat med mobilen så jag vet nog att det bloggats som bara den runt om i landet.

Cleas Krantz har förutom bloggat också fotograferat, kolla in flickrflödet.

Alliansfritt Sverige levererar idag på “1an” ett inlägg om hur moderatstyrda Stockholm hankar sig fram på reavinster. Ulrika Falk tar orden ur min mun och pratar klarspråk om skolan. HBT-sossen har gett mig inblick i Priden som jag missade.  Och Röda Berget liknar Mauds förslag om utförsäljning av vattenfall som att sälja gåsen som värper guldägg.

Det finns åtskilligt att göra. Och nu kan jag faktiskt inte vänta längre. På riktigt. För som Strumpjakten uppmärksammar stinker ungdomsarbetslösheten. Och de gör också den politik som gör att skillnaderna i det här landet ökar i rasande tempo. Jag kommer att jobba järnet för att byta ut denna regering den 19 september, och efter det hoppas jag på få vara en av dem som ska byta riktning på politiken. Vill du hjälpa till?

1 v arbete i Göteborg, familjen följer med, sedan semester i två veckor. Vilket innebär att barnen inte får träffa Världens bästa Karlssons på 3 v. Eller nej, ännu länge. 5 veckor. För när vi vänder hemåt åker grannarna med barn i väg på SIN semester. Vi har inte planerat semestern ihop med grannarna i år heller. Vilken miss! Detta händer nämligen nästan varje år.

Och lika upprörda är barnen över detta, varje år. Nå, vi bestämde oss i alla fall att stanna några dagar extra på vår semester på Gotland. Och dagen innan anländer så världens bästa Karlssons även dem till Gotland. Så vi tar vårt pick och pack och drar från Fårö ned till Lau (ett stenkast för en Norrbottning)

Och där blir det stooora kram kalaset, bad och sedan blir vi medbjudna på middag hos grannarnas vänner Klas och Jörgen. Trötta åker vi sent till Visby  för att ta tidig färja över till Nynäshamn.

Barnen säger att de varit semesterns bästa dag.
(Vi har besökt Lisberg, Universeum, Astrid Lindgrens värld, Kneipbyn, Lummelunda grottorna och badat i den Blå Lagunen under semestern) Men inget slår världens bästa Karlssons.

Att träffa grannarna och deras barn är det bästa. Snacka om att gå över ån efter vatten! Nu är vi åter hemma och även grannarna så nu leks det dagarna i ända.

Har ni träffat världens bästa Karlssons? Inte? Här är de i alla fall.

Chefen har varit borta 1 månad. Ganska lungt med andra ord. Men nu är det andra bullar.

Alltså….jobbet har varit lika intensivt som vanligt men idag kom chefen förbi med springskorna och nere vid stranden började en lämplig uppvärmning. Sedan intervallträning, och vid Gyltzaudden en genomgång av ben, armar, rygg och mage. Sedan jogging tillbaka och stretching.

Inte alla har en chef som agerar Personlig Tränare. Men Lenita har helt klart en ny karriär framför sig om hon önskar. Bestämd som hon brukar. Kunnig och peppande.

Men morgondagen är jag lite gruvensam inför. Undrar om jag tar mig upp??

Veckorna bara rusar iväg och valet närmar sig med stormsteg. Ännu finns mycket kvar att göra, blod, svett och en del tårar kommer det att bli. Men även en hel del roligt. Jag ser fram emot fler dörrar att knacka, fler telemarketing kvällar, fler arrangemang att möte människor på och med den nyhet som släptes idag och som S-buzz också uppmärksammat, ser jag fram emot att se Moneybrother spela på vår dag i Almedalen.

Sommarlov, semester och ledighet är vad många utav oss drömmer om.
Mina barndoms sommarlov har jag spenderat till stor del med min mamma, då pappa asfalterade på sommaren och låg borta. Eller så med mormor och morfar, eller med farmor och farfar. Hässjat hö, plockat ängsblommor, cyklat, badat och varit ute på sjön då pappa var ledig.

När jag blev lite större drömde jag dock om något mer. Makten över mitt liv, möjligheten att själv få egna pengar att bestämma över. För att få pengar behövde man dock arbete.
Så alltså ville jag ha ett sommarjobb.

Jag har ingen föräldrar med egen firma som kunde anställa mig, och kontakterna för en tonåring som ville jobba men inte prövat så mycket mer än hässja hö var kanske inte så stor.
Piteå kommun erbjöd dock sommarjobbare, jag hade turen att få jobb via det i ett storkök på en lägergård som drevs av Svenska kyrkan.

Vad ger ett sommarjobb?

Pågrund av mitt sommarjobb missade jag de flesta Hultsfredsfestivalerna,  Roskildefestivalerna och resor iväg med vänner, år efter år. För jag fick jobba på den där lägergården varje sommar, och helger vid behov flera år framöver. Men jag fick också mina egna tjänade pengar som med lite god vilja räckte under en stor del av året, kunde betala mitt eget körkort. Det gav mig självständighet.

Jag fick också mitt första arbetsgivarintyg, mitt första rekommendations brev. Kunde visa att jag var arbetsvillig, passa tider och visade sig ha talang för en hel del även om just matlagningen kanske aldrig blivit mitt främsta kännetecken. Det gav mig också råg i ryggen, att jag med ansvar kunde utvecklas, även om det till en början handlade om mindre ansvar. De två sista somrarna  hade jag hand om två and yngre tjejer som sommarjobbade för första gången. En chans att ge tillbaka lite av det jag själv fått erfara. Somrarna på Fagerviks kurs och lägergård har lärt mig mycke, och gett mig en biljett in i yrkeslivet och i fackföreningen.

Att ge unga en ingång i arbetslivet ska inte som regeringsföreträdare föreslår ske genom att dumpa de ungas löner eller försämra anställnings villkoren. Unga människor behöver också en försörjning och behöver kunna betala mat, hyra och vill att pengarna ska räcka till mer. Precis som de straffbeskattade pensionärerna önskar de ha medel för att förvekliga sina drömmar.

Reinfeldt har under mandatperioden lastat över de ansvaret för sommarjobben på kommunerna.  Ytterligare ett bevis i ledet för att regeringens politik är djup orättvis både på individ nivå men också mellan olika delar av landet eller som i Norrbotten, olika delar av länet.

Vi behöver istället en regering som har tilltro till de unga, som tar ungdomsarbetslösheten på allvar inte betraktar den som en synvilla, som satsar på sommarjobb på utbildning och särskilt stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Tidigare inlägg av Ulrika Falk på ämnet.

HBT-Sossen, har postat om Socialdemokraternas satsning på unga.

Eller varför inte Högbegstankar som med sommarjobben illustrerar regeringens taktik.  

Fullt upp under dagen med att organisera för 66 norrbottniska unga örnar som ska på riksläger i sommar. Hem och snabbt få i sig lite mat för att sedan åka in till Piteå för att tillsammans med Fredrik Lundh Sammeli hålla i en ringkväll där vi samtalat med främst yngre pensionärer.
Väl hemma förbereda inför barnens utflykt, ordna med skuts för dottern till tandläkaren och så kände jag att det där blogginlägget jag tänkte i morse att jag skull göra om Ship to Gaza när jag kom hem är mer än jag orkar. Men jag kan inte låta bli att läsa dagens dos av bloggar i alla fall.

Som tur är har andra bloggat på ämnet, RoseMarie på Kulturbloggen tex. Jag fastnar på hennes blogg och hittar två andra mycket tankevärda som jag inte hunnit se tidigare, ett om skolan och de andra om arbetet.

Så ikväll blir det tribute till Kulturbloggen. 3  inlägg jag varmt rekommenderar mina vänner att läsa:

Helt sjukt att Israel tagit Henning Mankell och
Att satsa på 1800 tals disciplin är väl flummigt samt

Konsten att bryta ned en människa

Sist nämnda inlägg får mig att tänka på en dikt som jag burit med mig genom många år.

”Att göra en människa galen är lätt. Ta ifrån honom allt. Titta så konstigt han bär sig åt!

Nu är klockan slagen och det är dags att förbereda sig för en ny dag i rörelsens tjänst. Skönhetssömnen väntar. Godnatt vänner!

“Ett hjärta utan tacksamhet är som ett ljus utan veke.
Det brinner inte”

Tacksamhet har många gånger fått en underdånig ton. Som om man ska acceptera vad som helst.
Jag ser inte tacksamhet på detta sätt. Som person strävar jag alltid framåt, vill mer, vidare och det gör att jag ibland måste stanna upp. Se på det jag har. Inte för att bli liknöjd, utan för att kunna vara här och nu.

Även i det bittraste stunder finns något att vara tacksam för. Och det är, lättare att kämpa vidare då man funnit en trygg inre kärna. Eller bara hittar en halmstrå av något som får mig att känna tacksamhet. Att vilja, orka lite mer. Fortsätta hålla glöden levande, tills det blåser in en liten vind pust så att det börjar brinna igen.

Det kan behövas så lite. Ibland är det du som tänder mig. Ibland räcker det med blotta tanken. 

Idag är jag tacksam för att jag noterade att Lena som var en av de som jag skickat ut knappen DU+Jag är Möjligheternas land nu bar den på sin jacka. Och jag är tacksam för Jimmy och Berit som jag pratade med på ICA som förstår vad det handlar om, som vågar säga vad de tycker.

Jag är tacksam för er som vågar stå upp för våra värderingar. I ord, och i handling. Från det lilla till det stora. Till alla er som kämpar: