11 dagars intensivt kampanjande utan vila har gjort att jag knappt hunnit med att uppdatera min facebook. Har knappt haft tid att sitta vid datorn alls, så inte ett ord har knapprats på tangentbordet. Så när jag kollar runt lite och läser gamla och nyg blogginlägg förstår jag lite hur Moderaterna känner sig. Ohjälpligt efter.

Ja, jag har visst läst opinionssiffrorna och det motiverar mig bara att jobba lite hårdare. Men när man hittar denna artikel förstår man ju hur efter de verkligen är. Total avsaknad av kreativitet så använder man Socialdemokraternas gamla valbudskap- rakt av.

När ens egen politik inte funkar, då snor man andras retorik och fyller på med annat innehåll.

Högbergs tankar menar på att det skiner igenom, och Marika granskar som vanligt innehållet.

Här är i alla fall tv-reklamen från Socialdemokraterna anno 2010. Kom i håg vart ni såg den först, när Moderaterna gör en copycat till nästa val.

Det är kanske ingen nyhet att Norrbotten är rött. Och visst, vädergudarna såg inte med blidhet på Alliansen men det gjorde heller inte de besökare som regnet till trots kommit till Nolia mässan. Det var inte många som slöt upp på Alliansens dag. Och lokala Allians företrädare kritiserade besviket att deras ledare heller inte prioriterade att komma.

Det hänger kanske ihop med att de inte har sina stora väljargrupper i denna landsända, och inte heller politisk ser det som sin uppgift att hela landet ska leva.

Bild nr 1. Alliansens dag på stora Nolia.
Bild nr 2 Rödgrönas dag på stora Nolia.
Bild nr 3 Mona i Socialdemokraternas monter på stora Nolia.

Bengt-Urban Franssons ledare i Piteå tidningen. NSD

Till och med Aftonbladet bevärdigar sig med en artikel. Peter Högberg skriver om några av de löften som gavs under dagen.

Vi (som är riksdagskandidater) har fått fint kampanjmaterial med flygblad med oss själva och en text med för oss viktiga frågor. Fint eller inte, jag har viss svårighet att stå och dela material på mig själv. Det ÄR ju politiken och ideologin man väljer. Självklart inser jag dock att den som är ledamot  eller kandidat bör göra sitt bästa för att människor ska veta vem man är. För att andra ska våga ta kontakt om man vill påverka.

Har dock landat i hur jag ska jobba under veckan efter att ha prövat lite olika ingångar. Efter en hel lång mässdag hade vi kräftskiva med goda vänner.

Och kan man vara lyckligare än när man får en present av detta slag:

En vacker och personlig skrivbok från Jag blommar!  som också går att besöka på Nolia.

hård, rå, 
Lust, kåthet
ångestfylld och skälvande
svala, smekande
vardagliga och krassa
tröstande

Jag tror det var poesin som väckte min läslust. En bok från en lärare. Märta hette hon, Märta Malm.
Jag tänker på henne ibland och undrar vad HON tänkte på, när hon gav mig den där boken.

Boken, med alla dikterna, som jag fortfarande har kvar. Den är tummad och välläst. Från början förstod jag inte alla dikter, kanske gör jag det inte ens idag. Men jag får nya dimensioner med nya kunskaper. Men de har växt med mig.

Kärlek och Uppror heter diktsamlingen. Och kanske såg hon då, redan när jag var 10 år att det fanns mycket av det inom mig.
Kärlek och uppror. 
Det gör det fortfarande.

På insidan av boken har hon skrivit en dikt:

”På stigar går man aldrig riktigt ensam.
Fötterna har sällskap med alla steg som stigit stigen fram”

och sedan

Till Hanna
att läsa, när du är
ledsen eller glad,
arg eller full av hopp och förtröstan

Jag har skrivit i ett hörn:
Jag fick denna av Märta Malm Torsdag den 25 oktober.
Inget år. Jag tänkte nog aldrig då att åren skulle gå, och att jag skulle sitta här med boken i famnen och minnas.

Jag kom ihåg den, för att jag åter igen snubblar över Jenny Wrangborg. Jag har bloggat om henne tidigare  och såg för sent att hon fanns med under Almedalsveckan. Kulturbloggen hade så klart ögon och öron på skaft och lyssnade till henne under Almedalsveckan och bloggar här om detta. Jag känner inte så ofta att någon är min idol numera, men Jenny  Wrangborg är en som jag skulle vilja träffa. Vet inte vad jag skulle säga. Kanske bara att jag är tacksam att någon kan sätta ord på det som finns runt om oss.
Så att de blir begripligt.

I veckan hade jag en diskussion med en typisk arbetar man, som i sitt uttryck talade om att konst och kultur var överklass fasoner. Och de kan det säkert vara. Det behöver det inte vara. Kultur kan vara mycket mer än venisage, champagne med kanapéer och ickeföreställande konst som “förståsigpåarna” flockas kring. Jenny Wrangborg är det bra exempel på det. En av orsakerna till att kultur måste få kosta av gemensamma medel ÄR för att de inte ska vara en ynnest förbehållna de välbesuttna. Om det bloggar Röda Berget. Även Daniel Carlstedt besökt seminariet i Almedalen.

Kriser i livet kommer vi alla att få genomgå, på olika sätt.
Och när det händer så visar det sig vilka ens verkliga vänner är.

Jag har i sommar lagt igen det jag har tänkt på som “såret”. Innan jag blev sjukskriven hade jag grävt upp slänten på sidan av altanen, sedan visade det sig att de skulle ta 5 år innan jag klarade av att färdigställa. Med lite hjälp av en vän. Det tog kanske 2,5 dag så det har aldrig handlat om arbetsinsatsen. Det har bara tjänat som en ständig påminnelse om hur det går när man inte lyssnar på sig själv, i tid. Jag hoppas att det är de Peter LeMarc gjort, lyssnat i tid.

Att det visat vilka som är de verkliga vännerna kan enklast beskrivas med att de är de som stod ut, som stod kvar. Som ÄR kvar. Vi umgicks med andra andra vänner då, än vi gör nu. Från början var jag nog besviken, trodde att de som vi,  i alla fall själva tyckt att vi, ställt upp för i vått och tortt allt mer sällan syntes till. Men jag har klandrar dem inte. För det ÄR inte så roligt att umgås med en människa som helst av allt vill ta livet av sig, som aldrig själv orkar höra av sig eller bjuda till. En ganska deprimerande och tråkigt sällskap. Och det är inte så lätt att förstå heller, för sår i själen syns inte utanpå och det är svårt att veta vad som är rätt att göra. Det är svårt att se någon man väntar sig ska vara stark och social vara svag, eller se igenom en fasad.

Jag tog mig ut ur mitt fönsterlösa rum.  För att det finns de som vet, som står ut, som ställer upp och aldrig ger upp. Den tacksamhet jag känner för dem som funnits och finns för mig och min familj övervinner alla gånger sorg över dem som vi numera sällan ser. För livet går vidare.