Rädd för att glömma oron
Just som jag känner att “jag vet inte om jag orkar”. Är det värt det?
Självklart leker jag med tanken om att istället dansa folkdans, äta praliner och titta på tv.
Istället för att hålla på med politik. Ibland. Emellan åt.
Då händer det. Det kommer ett tecken.
Idag är det från Tio meter över havet.
Det här måste ni bara läsa, för den förklarar allt det där jag
inte kunnat sätta ord på den sista tiden.
“här kan vi sitta i varandras kök och prata om hur kall den här staden blivit
att den inte släpper in oss, utan att förstå att allt illa den här staden vill oss är beslut fattade av människor som redan har allt”
Ur Andra sidan Jenny Wrangborg Läs dikten i sin helhet på hennes blogg.
Det känns just nu som jag sagt allt, tusen tusen gånger. Att mina ord inte räcker till.
Och ändå fortsätter det. Applåder för förändringarna i sjukförsäkringen i riksdagens kammare. osv
Hur ska jag kunna förklara?
Sedan tänker jag. Hur lätt det är att glömma. När man har allt. Hur det är att vara utan.
Hur svårt är det inte då om man aldrig behövt vara utan.
Jag är också rädd för att själv glömma. Har nu haft lön i två månader.
Tänk om jag glömmer hur det är att försöka få pengarna att räcka till.
Eller oron över att de inte ska göra det.



