- Det perfekta livet

Posts Tagged ‘beslutsfattare’

Under denna frågeställning deltar jag idag i en konferens som ordnas av Kommunförbundet Norrbotten.
Några kommuner har jobbat med projekt om hur man arbetar med ungdomars inflytande. Däribland Arvidsjaur
som vi just nu befinner oss i.

Under de senaste åren har det varit ganska turbulent i Arvidsjaurs kommun, ekonomisk nedgång har gjort att svåra beslut behövde fattas. Frågor som berört unga människor, däribland nedläggningar av skolor. Det har väckt stor uppmärksamhet och stor frustration och reaktionerna
hos de unga har inte uteblivit. Robin Enander, SSU Arvidsjaurs ordförande och engagerad i elevrådet har framförallt kritiserat besluten
för att de aldrig inkluderat de unga i processen över vilka beslut skulle fattas.

Kritiken har gett resultat, idag är Arvidsjaur en av de kommuner som gett sig in i att arbeta med hur man ska se till att unga får vara med och forma sin framtid.
Det klagas många gånger på att unga inte engagerar sig, inte bryr sig. Jag hävdar med bestämdhet att det inte är sant. Unga bryr sig visst.

Jim Broström, kommunförbundet ställer sig frågan:
Är det genetiskt fel på dagens unga. Eller är det så att vi måste jobba med det vuxna. På hur vi låter unga vara med och ta plats och bestämma.

För det vi ofta missar är att vi som vuxna vill att unga ska vara med och bestämma. Men vi vill att de ska bestämma det vi vill. Vilket så klart leder till frontalkrock.
Något som vi också behöver inse är att se att vuxen rollen har förändrats. Dagens barn och unga sitter idag på en mängd kunskaper som vi som vuxna helt eller delvis saknar. De har möjlighet att själv söka sig kunskap som vi saknade under vår uppväxt tid.
Unga beskrivs ibland som oartiga och uppstudsiga för att de ifrågasätter våra beslut. Det vi glömmer är att vi satt upp mål om att unga ska tänka självständigt, ska ifrågasätta. Något som blir viktigare och viktigare i vårt samhälle, med de informations flöde som vi ska ta ställning till och sålla bland.

Jag ser ungdomars inflytande som en tillväxtfråga. På samma sätt som ett fördomsfritt Norrbotten där alla kan få växa och utvecklas, kvinnor, män, unga och gamla, infödda, inflyttade, hetro, homo, kristna,muslimer, osv är viktigt är delaktighet en nyckel till att se Norrbotten som sitt framtidslän.

Som politiker, och som ung (nåja relativt, har varit ialla fall) så har jag ofta fått höra att unga saknar erfarenhet och därför inte kan delta i besluten. Det man då glömmer är att de som är unga idag sitter på en unik kompetens. De vet vad de innebär att vara ung idag. Det är det ingen annan som har.

För mig är det här en dag som återkopplar till min egen ungdomstid, och får mig att både glädjas och känna igen. Tacksam för att jag mött de människor jag gjort på vägen. Men också ett mått av självkritik. Hur är det? Har jag själv blivit den som vill att unga ska fatta de beslut jag vill? Värt att ha med i min egen vardag.

Det händer att jag ibland får kritik för att jag skriver om sådant som är privat, att jag som är politiker ska blogga om regeringens orättvisa politik och vara med och oppinionsbilda istället för att prata om mig själv.

Min tanke med bloggandet är dock att prata utifrån mig själv, ibland om politik, ibland om annat som berör mig.För jag tror att det är viktigt att visa att jag är lika mycket människa som någon anna, ibland betraktas man som utomjordling för att man gillar att jobba med politik. Det här är mitt sätt att försöka bryta igenom.

 Under senaste tiden har det varit mycket politik, jag upprörs dagligen över samhällsutvecklingen och genom att envist jobba mot den håller jag modet uppe. Men ibland blir man så klart trött.  Trött på att försöka få människor att bry sig, trött på pengar som inte räcker utan måste prioriteras, trött på att fatta beslut man inte önskar men ändå måste.

Just nu kommer sig en del av tröttheten,ledsamheten av att  en gammal och mycket trogen vän  för varje dag blir  får mer och mer ont. Det börjar liksom inte vara så mycket tid kvar och det gör så ont i hjärtat.  Inte hjälper det heller att det är vi, jag och Christer som måste bestämma när livet  är slut. Och inte blir det lättare av att jag har en man som är odödlig, och som tror att alla runt omkring honnom är det också. Förnekelsen är svårt att bryta igenom.

Jag vill inte att Prins ska dö, men jag vill inte att han ska lida. Hans huvud är klart som då han var valp, jag ser inga spår av demens eller att han skulle ha gett upp om livet som djur ibland gör. Men jag ser ju att bakbenet inte hänger med, att han halkar och faller lätt och har svårt att ta sig upp och ned för trappen. 5 minuters proemnad är mer än tillräckligt.

Alla som sett filmen Marley och jag, eller läst boken känner min hund. Prins har inte tuggat sönder så väldans mycket, men är inte en rastypisk lugn Golden retriver. Utan helt tokig, och unik. Från första gången jag såg honnom i valplådan visste jag att det var honnom jag skulle ha. Han var den som hade mest vilja och envishet redan vid 3 veckors ålder och en underbar päls i guldgult. Vi har tampats mycket, och med två småbarn på följd blev det väl aldrig någon lydnads champion av honnom.

Men vad gör det? Han har tålmodigt skött om två små flickor, som lärt sig allt om omtanke och respekt med honnom i sällskap. I mina ögon är djur och barn en utmäkrt kombination, kräver en del extra jobb men är värt det all dagar.
I mörka stunder innan jag förstod att jag höll på att bli sjuk gick min frustration ut över inte bara människorna i min familj utan även min hund. Ändå har han älskat mig varje sekund, och varit lika glad att se mig när helst på dygnet jag kommit genom dörren. När jag mådde som sämst, när jag inte ens orkade ta hand om mig själv, ens ta mig upp ur sängen låg han tätt tätt tryckt intill mig. Och hans lugna andetag, hans värme klarade mig genom dagar som var svarta som natten.

Han guldgula päls har vitnat lite här och där, till och med ögonfransarna. Som en vit solfjäder över ett öga grummligt av starr. Om han varit egen tidigare så är han det ännu mer nu. Med ålderns rätt protesterar han när det går för lång tid innan någon godbit skickas ned under bordet. Han sover numera i vardagsrumssoffan, helst där det är flest puffiga kuddar och några fårskinnsfällar. Att jag får tvätta och damma dem ofta gör ingenting.

Jag vill att han ska må väl, och jag vill aldrig aldrig att han ska lämna oss. Men ansvaret är mitt och aldeles för snart är det dags att fatta beslut. Beslut som jag inte önskar men som måste tas.

Min Prins och jag