- Det perfekta livet

Posts Tagged ‘husdjur’

De sista andetaget dras och plötsligt blir det så tyst, så tyst.
Jag stryker över nosen, viskar mot hans öra men det är ingen där.
En solstrimma letar sig in över golvet och rör vid hans numera kalla nos, lägger min hand på hans mage och kliar, men inget hjärta slår inunder den.

Telefonen ringer, och jag förvånas över att livet fortsätter, allt annat runt omkring är precis som vanligt?
Ändå känns det som om tiden borde ha stannat, kanske rent utav tagit slut.
Och ändå går livet vidare.
Barnen ska ha lunch, arbetsförmedlingen ska kontaktas & tvätten hängas.

Hans koppel hänger i hallen som alltid, men det känns extra tomt
Skålarna, ska jag diska dem nu?
Tänker plötsligt att vår säng kommer vara för stor.
Ingen som ligger vid min sida i natt.
Inga flåsanden i örat på morgonen
och inga tassande ljus över golvet på sena nätter.Ikväll kommer de och hämtar honom.
Nu ligger han på lideparad i vardagsrummet på en gammal ryamatta. Det ser ut som han sover efter lång och tröttande dag på stugan. Äldsta dottern sätter sig bredvid honom och lyssnar mot hjärtat.
– Det låter något i honom, är det något som lever i honom? säger hon hoppfullt, fast hon som åttaåring redan vet svaret.

Ingenting lever i Prinsen mer, men i oss lever minnet av någon som älskat oss villkorslöst varje dag i 11 år.

Porträtt av en prins

Prinsens dikt

Din varma tunga slickar mitt ansikte.

Du värmer mig om natten,
men gör mig kall och frusen  om morgonen.�

Du sover på min arm och jagar katten.
Gör änglar i snön och pinkar i rabatten.

Det händer att jag ibland får kritik för att jag skriver om sådant som är privat, att jag som är politiker ska blogga om regeringens orättvisa politik och vara med och oppinionsbilda istället för att prata om mig själv.

Min tanke med bloggandet är dock att prata utifrån mig själv, ibland om politik, ibland om annat som berör mig.För jag tror att det är viktigt att visa att jag är lika mycket människa som någon anna, ibland betraktas man som utomjordling för att man gillar att jobba med politik. Det här är mitt sätt att försöka bryta igenom.

 Under senaste tiden har det varit mycket politik, jag upprörs dagligen över samhällsutvecklingen och genom att envist jobba mot den håller jag modet uppe. Men ibland blir man så klart trött.  Trött på att försöka få människor att bry sig, trött på pengar som inte räcker utan måste prioriteras, trött på att fatta beslut man inte önskar men ändå måste.

Just nu kommer sig en del av tröttheten,ledsamheten av att  en gammal och mycket trogen vän  för varje dag blir  får mer och mer ont. Det börjar liksom inte vara så mycket tid kvar och det gör så ont i hjärtat.  Inte hjälper det heller att det är vi, jag och Christer som måste bestämma när livet  är slut. Och inte blir det lättare av att jag har en man som är odödlig, och som tror att alla runt omkring honnom är det också. Förnekelsen är svårt att bryta igenom.

Jag vill inte att Prins ska dö, men jag vill inte att han ska lida. Hans huvud är klart som då han var valp, jag ser inga spår av demens eller att han skulle ha gett upp om livet som djur ibland gör. Men jag ser ju att bakbenet inte hänger med, att han halkar och faller lätt och har svårt att ta sig upp och ned för trappen. 5 minuters proemnad är mer än tillräckligt.

Alla som sett filmen Marley och jag, eller läst boken känner min hund. Prins har inte tuggat sönder så väldans mycket, men är inte en rastypisk lugn Golden retriver. Utan helt tokig, och unik. Från första gången jag såg honnom i valplådan visste jag att det var honnom jag skulle ha. Han var den som hade mest vilja och envishet redan vid 3 veckors ålder och en underbar päls i guldgult. Vi har tampats mycket, och med två småbarn på följd blev det väl aldrig någon lydnads champion av honnom.

Men vad gör det? Han har tålmodigt skött om två små flickor, som lärt sig allt om omtanke och respekt med honnom i sällskap. I mina ögon är djur och barn en utmäkrt kombination, kräver en del extra jobb men är värt det all dagar.
I mörka stunder innan jag förstod att jag höll på att bli sjuk gick min frustration ut över inte bara människorna i min familj utan även min hund. Ändå har han älskat mig varje sekund, och varit lika glad att se mig när helst på dygnet jag kommit genom dörren. När jag mådde som sämst, när jag inte ens orkade ta hand om mig själv, ens ta mig upp ur sängen låg han tätt tätt tryckt intill mig. Och hans lugna andetag, hans värme klarade mig genom dagar som var svarta som natten.

Han guldgula päls har vitnat lite här och där, till och med ögonfransarna. Som en vit solfjäder över ett öga grummligt av starr. Om han varit egen tidigare så är han det ännu mer nu. Med ålderns rätt protesterar han när det går för lång tid innan någon godbit skickas ned under bordet. Han sover numera i vardagsrumssoffan, helst där det är flest puffiga kuddar och några fårskinnsfällar. Att jag får tvätta och damma dem ofta gör ingenting.

Jag vill att han ska må väl, och jag vill aldrig aldrig att han ska lämna oss. Men ansvaret är mitt och aldeles för snart är det dags att fatta beslut. Beslut som jag inte önskar men som måste tas.

Min Prins och jag