- Det perfekta livet

Posts Tagged ‘kärlek’

Funkar det? Absolut. Vi kan drivapå människor med att lägga på negativa känslor.
Otillräcklighet är en vanlig en. I många sammanhang, arbetsliv, privatliv och fritid.

De som är utan jobb är lata, sjuka är fuskare. Vem vill vara lat och fuskare? Nej men ingen förståss.

Men om du tittar in i ditt eget hjärta, och tänker tillbaka på något som du lyckades bra med och du kände dig lycklig och glad. Kom de sig av att någon sagt åt dig att du var misslyckad.

När du tycker att något är roligt, när du känner att du är bra. Då tror jag att vi lyckas bäst.
Tanken om att uppmuntra det som är bra. Därför gillar jag Rolighets teorin. Det finns alldeles för mycket negativt som drar ur oss ork och livslust. Tänkt att istället få ge lite mer av sin kärlek och energi, det som är magiskt är att det är något som ökar ju mer du ger. Så länge det är besvarat i alla fall. 70 tals flum? Inte då, jag har gjort empirisk studie i ämnet.

I ett tidigare blogginlägg har jag några bra länkar, och en favorit video som jag blev påmind om av Yvonne som jobbar på ABF här i Piteå. Hon är som kärlek i sig självt kan man säga.

Första gången jag såg den här videon så grät jag. Och jag gör det fortfarande. För lite värme, lite kärlek kan förändra världen. Det behövs så lite så lite för att ge något positivt till en annan människa.

Kaffereps Ewa berättade för mig om att en av kassörskorna på butiken där hon handlar hade berättat att personalen där brukade prata om henne. För att hon alltid var så uppmärksam, såg dem, och till med tackade för deras service. Tänk att det är så lätt att sticka ut genom att bara vara vänlig.

Jag blommar Maria är också en sådan som är lätt att krama, som sprider värme omkring sig.

En annan smart och klok kvinna har på sin blogg två filmer som Wolksvagen tagit fram om hur man kan ändra människors beteende med glädje. Kolla in det här, en röd och rivig kvinna, Brockmans blogg.

Jag vet inte om jag kan komma på en massa glada  innovationer som gör att människor bryter negativa mönster. Men jag vet att jag är en hejjare på att kramas.

Någon som har lust att göra en lokal Gratis kramar kampanj med mig?

Somnad i soffan igår kväll, och gick i sömnen ned för att lägga mig. Trode att jag på så sätt skulle komma undan tomheten. Jag grät mig till sömns även denna natt. Det känns lite ironiskt, påskriset som jag tog in förra veckan har slagit ut idag. Blommar grönt på varje kvist, spirande nytt liv.
Och jag tänker att det mest påminner om det liv som inte finns mera. 

Min man säger att jag grubblar för mycket, och det kanske är sant, jag har en tendens att gräva ned mig i elände.
Om ni tänker en flodhäst i en lerpöl som rullar runt och tycker synd om sig själv. Men ibland måste man få tycka lite synd om sig, slicka såren, kladda in sig lite i leran. Bara man inte ligger för länge.  Jag har några knep för att ta mig upp, ibland får jag hjälp, av Ingela till exemlel.

Fina Ingela som kom igår och höll om mig så jag slapp vara så stark och duktig hela tiden. Som ställer frågorna, låter mig få berätta och hjälper mig till sist när det är dags för Prins att åka iväg för kremering. Hjälper mig att laga maten till barnen, bara stannar kvar och är med mig.
När jag är riktigt ledsen och mår riktigt dåligt, tänker negativa tankar så försöker jag tänka på saker som jag tycker riktigt mycket om. Jag gillar musikaler väldigt mycket och så. Sound music har en sång som jag tänker på då och då. My favorite Things. Att tänka på sådant man tycker om och är tacksam för:

Min pappa som hjälpte mig att hämta yngsta dottern så jag slapp gå in till främmande igår. Mamma som trots att hon inte gillar hundar förstår hur jobbigt vi har det. Victoria som skriver några tröstande rader. Helen som tänker på mig och som jag vet, vet hur det känns. Fredrik som skickar ett sent sms och frågar om vi överlever. Catarina som lämnat uppmuntrande ord i bloggen, och alla som skrivit något snällt  på facebook . Svärmor som kommer förbi med fika och säger hejdå till Prins. Barnen som med själ och hjärta tar farväl flera gånger och maken som tröstar.
Tröstar gör också alla bloggar av kloka människor: I Mari som skrivit lite om tacksamhet, Kaffereptets Ewa som skriver klokt om att klara sig själv, Maria- Jag blommar som skrivit om skönhet i vardagens små ting, Anna-Min resa som virkat fina bilar och visar sitt hönshus, de påminner mig om att det blir bättre i morgon.

De sista andetaget dras och plötsligt blir det så tyst, så tyst.
Jag stryker över nosen, viskar mot hans öra men det är ingen där.
En solstrimma letar sig in över golvet och rör vid hans numera kalla nos, lägger min hand på hans mage och kliar, men inget hjärta slår inunder den.

Telefonen ringer, och jag förvånas över att livet fortsätter, allt annat runt omkring är precis som vanligt?
Ändå känns det som om tiden borde ha stannat, kanske rent utav tagit slut.
Och ändå går livet vidare.
Barnen ska ha lunch, arbetsförmedlingen ska kontaktas & tvätten hängas.

Hans koppel hänger i hallen som alltid, men det känns extra tomt
Skålarna, ska jag diska dem nu?
Tänker plötsligt att vår säng kommer vara för stor.
Ingen som ligger vid min sida i natt.
Inga flåsanden i örat på morgonen
och inga tassande ljus över golvet på sena nätter.Ikväll kommer de och hämtar honom.
Nu ligger han på lideparad i vardagsrummet på en gammal ryamatta. Det ser ut som han sover efter lång och tröttande dag på stugan. Äldsta dottern sätter sig bredvid honom och lyssnar mot hjärtat.
– Det låter något i honom, är det något som lever i honom? säger hon hoppfullt, fast hon som åttaåring redan vet svaret.

Ingenting lever i Prinsen mer, men i oss lever minnet av någon som älskat oss villkorslöst varje dag i 11 år.

Porträtt av en prins

Prinsens dikt

Din varma tunga slickar mitt ansikte.

Du värmer mig om natten,
men gör mig kall och frusen  om morgonen.�

Du sover på min arm och jagar katten.
Gör änglar i snön och pinkar i rabatten.

Det händer att jag ibland får kritik för att jag skriver om sådant som är privat, att jag som är politiker ska blogga om regeringens orättvisa politik och vara med och oppinionsbilda istället för att prata om mig själv.

Min tanke med bloggandet är dock att prata utifrån mig själv, ibland om politik, ibland om annat som berör mig.För jag tror att det är viktigt att visa att jag är lika mycket människa som någon anna, ibland betraktas man som utomjordling för att man gillar att jobba med politik. Det här är mitt sätt att försöka bryta igenom.

 Under senaste tiden har det varit mycket politik, jag upprörs dagligen över samhällsutvecklingen och genom att envist jobba mot den håller jag modet uppe. Men ibland blir man så klart trött.  Trött på att försöka få människor att bry sig, trött på pengar som inte räcker utan måste prioriteras, trött på att fatta beslut man inte önskar men ändå måste.

Just nu kommer sig en del av tröttheten,ledsamheten av att  en gammal och mycket trogen vän  för varje dag blir  får mer och mer ont. Det börjar liksom inte vara så mycket tid kvar och det gör så ont i hjärtat.  Inte hjälper det heller att det är vi, jag och Christer som måste bestämma när livet  är slut. Och inte blir det lättare av att jag har en man som är odödlig, och som tror att alla runt omkring honnom är det också. Förnekelsen är svårt att bryta igenom.

Jag vill inte att Prins ska dö, men jag vill inte att han ska lida. Hans huvud är klart som då han var valp, jag ser inga spår av demens eller att han skulle ha gett upp om livet som djur ibland gör. Men jag ser ju att bakbenet inte hänger med, att han halkar och faller lätt och har svårt att ta sig upp och ned för trappen. 5 minuters proemnad är mer än tillräckligt.

Alla som sett filmen Marley och jag, eller läst boken känner min hund. Prins har inte tuggat sönder så väldans mycket, men är inte en rastypisk lugn Golden retriver. Utan helt tokig, och unik. Från första gången jag såg honnom i valplådan visste jag att det var honnom jag skulle ha. Han var den som hade mest vilja och envishet redan vid 3 veckors ålder och en underbar päls i guldgult. Vi har tampats mycket, och med två småbarn på följd blev det väl aldrig någon lydnads champion av honnom.

Men vad gör det? Han har tålmodigt skött om två små flickor, som lärt sig allt om omtanke och respekt med honnom i sällskap. I mina ögon är djur och barn en utmäkrt kombination, kräver en del extra jobb men är värt det all dagar.
I mörka stunder innan jag förstod att jag höll på att bli sjuk gick min frustration ut över inte bara människorna i min familj utan även min hund. Ändå har han älskat mig varje sekund, och varit lika glad att se mig när helst på dygnet jag kommit genom dörren. När jag mådde som sämst, när jag inte ens orkade ta hand om mig själv, ens ta mig upp ur sängen låg han tätt tätt tryckt intill mig. Och hans lugna andetag, hans värme klarade mig genom dagar som var svarta som natten.

Han guldgula päls har vitnat lite här och där, till och med ögonfransarna. Som en vit solfjäder över ett öga grummligt av starr. Om han varit egen tidigare så är han det ännu mer nu. Med ålderns rätt protesterar han när det går för lång tid innan någon godbit skickas ned under bordet. Han sover numera i vardagsrumssoffan, helst där det är flest puffiga kuddar och några fårskinnsfällar. Att jag får tvätta och damma dem ofta gör ingenting.

Jag vill att han ska må väl, och jag vill aldrig aldrig att han ska lämna oss. Men ansvaret är mitt och aldeles för snart är det dags att fatta beslut. Beslut som jag inte önskar men som måste tas.

Min Prins och jag