- Det perfekta livet

Posts Tagged ‘Politik’

Vi tycker alla om att bekräfta vår egen uppfattning om hur världen fungerar. Som politiker försöker jag “leda i bevis”, genom forskning, underlag, och vardagliga betraktelser att de idéer och tankar jag står för är sanna. Det är en del av poängen. Sedan är media satt att granska.

Igår uppmärksammades att media ibland blir megafoner till opinionsundersökningar, som köps av intresse organisationer, just för att få fram ett svar som man önskar. “som man ropar får man svar”. Och Inget konstigt alls i det. Frågan är om den granskande journalistiken ska framställa den som “sanning”.

Eller när Expressen blåser upp en webbomröstning, om vem som vann debatten så det framstår som en statistiskt säkerställd undersökning.
Alliansfritt Sverige kallar rapporteringen för ett skämt.

Studio 1 gjorde i går ett intressant och hörvärt reportage på ämnet, med bland annat Jesper Strömbäck, professor i journalistik som listar journalistikens dödsynder i rapportering av opinionsundersökningar. Lyssna gärna här.

Röda Berget önskar lite större analytisk förmåga av pressen, och jag är inte sen att hålla med. In your face gör en analys, av DN/Synvates mars mätning och konstaterar att det blir en RödGrön regering efter valet 2010. När jag läst DN och  Aftonbladet konstaterar jag att man kan göra många olika vinklingar på samma undersökning. Beroende på vad man vill uppnå.

Jag har blivit inbjuden av PRO att prata om att vara ung, kvinna i politiken och samlar just nu på mig en del material och tankar kring detta. Som jag tidigare skrivit brukar jag roa mig med att föra statistik på hur många män respektive kvinnor som talar. Och hur många som t.ex. får medhåll i ett samtal. Dvs. när någon refererar till en tidigare talare. Det är sällan till kvinnors fördel.

Därför förvånar det mig föga när det noteras att kvinnliga bloggare länkas i mindre utsträckning, vilket kan fungera på samma sätt som att instämma i föregående talare på ett möte. Rose-Marie som är en av bloggarna på helgens träff med Netroots bloggare tog upp det på i bussen på väg ut till Bommersvik.

Karins värld uppmärksammar problemet, Tingeling bloggar om sitt bloggande och uppmanar att länka upp sina inlägg till andra kvinnliga bloggare. Falks funderingar hänger också på, och kopplat till hennes tidigare inlägg om jämstäldhetspotter så finns det mycket att göra för att uppnå jämställdhet i vårt samhälle. Allt från lönesättning till det skrivna ordet.

Några andra bloggande röda bönor som jag brukar läsa är Veronica Palm, Helén Petterson,  Eva-Lena Jansson, Irmeli Krans, Helena Stenberg, Brockmans blogg,  och nu följer jag som jag tidigare nämnt idag Bitten från Överkalix.  Fler RödGröna bloggare går att finna genom att titta på vilka som länkar in till Rödgrön.se

Vilka röda bönor läser du i bloggosfären? Tipsa mig gärna. Det behöver inte vara politiska bloggar, det kan vara rödabönor som bloggar om hantverk eller om modet, eller om mecka bilar.

Ser dokumentären Ola Svensson Superstar. Jag har älskat The Ark sedan första gången jag hörde dem.
Med sin vräkigt överdrivna, kaxiga stil som vägrar att passa in med texter som talar om det allvarliga, i melodiösa toner, så var jag såld direkt.

Dokumentären talar om människan bakom masken, och det är för mig lätt att känna igen delar av detta. Ola säger i dokumentären att han nog aldrig varit ngn ungdom, att han föddes vuxen och bara försökt låtsas vara ungdom. Och så kan jag tänka om mig själv, att jag föddes gammal. Nog har jag varit barn och tonåring, men passade nog aldrig riktigt in i det där med att vara ungdom. Att det fanns de som kallade mig för “farmor” när jag 13, var nog ingen tillfällighet. Både klädsel och sätt att vara svarade nog inte riktigt mot att vara tonåring. Fast jag försökt passa in, det ska gudarna veta. Tills jag bestämde mig att nu är det nog.

Jag är också en sådan där människa som lever på kickarna, gillar att pressa mig själv och ta vatten över huvudet. Fast det gör mig livrädd.
Njutningen när jag presterar är en kick utan dess like. I det lilla, i det stora. Men när den stunden är över, blir det också hiskeligt tyst…och tomt.
Efter att ha varit sjukskriven för utbrändhet har jag strävat efter balans. Och det är en utmaning. Att våga ta i, precis lagom är svårt. Jag har överhudutaget svårt för lagom. (dikten av Sun har jag burit med mig sedan jag fick min första diktbok av min fröken Märta) Jag är: Allt eller inget. Här och nu. 100%.

“Jag har alltid identifierat mig med vad jag gör, för jag har inte vetat vem jag är” så säger han, Ola.
Och det är väl det där, med vem jag är, det tar liksom tid att hitta. Och att förstå att jag kan välja, och välja om.

Ibland känns det som jag är två. Två tungor har mitt hjärta.
Jag är jordnära, allvarlig, hårt arbetande och samtidigt Livsnjutare, passionerad och brinnande.
Ibland känns det som jag är ett träd vars trädtoppar brinner.

I dokumentären säger Ola Salo “Som artist kommer du aldrig vara hela dig själv” Och givetvis vet all att det är en roll. Men vem vill spela en roll hela sitt liv?
Samma roll. Det här med politik och politiker är också en roll, ett fack, en mask, ett skal.  Där det tar minuter, i bästa fall, varje gång man ska träffa andra människor  innan man når igenom och ut ur skalet. Så människor vågar säga vad de tänker och tycker. Ibland lyckas man aldrig, för skalet är så bestämt och hårt.
Jag vill riva murar, vill inte ha en roll. En del säger säkert att jag “bara” söker uppmärksamhet, och vill synas.

Och det är sant, jag vill inte vara osynlig. Jag har ett mål med att vara synlig och jag vill inte bara synliggöra mig.
Utan en idé och tanke, jag delar gärna med mig och vill att DU ska bli synlig.
När jag började blogga var det för att jag tänkte: Jag vägrar vara bara en del, jag är allt, hela mig.
Ingen ska köpa grisen i säcken. Därför är bloggen privat och politiskt. För mig hänger det ihop.

Nej jag är ingen Ola Svensson superstar, men jag tror att många kan känna igen sig i delar av dokumentären.
Se den. Den var bra. Och Ola Salo är skitsnygg.

Igår var jag en fördom och blev utlånad. Alltså, de just nu så kritiserade Röda Korset har en massa folk som jobbar helt gratis också som tar ledig och står på sin fritid på Nolia Utbildning och framtids mässa för att prata om bla diskriminering. Igår och hade med sig konceptet Låna en fördom. Där jag ingick, som politiker.
Konceptet går ut på att man får låna ngn som har fördomar om och prata med. Igår kunde man låna en politiker, en feminist, en bög, en civilingenjör, en vegan och en muslim.

En av frågorna som jag fick var en liten syrlig kommentar om; .Varför blir man politiker då, det handlar ju bara om makt och pengar.
Verkligheten är ju att en STOR majoritet av alla politiker inte tjänar en spänn på att vara politiker, alltså inte ekonomiskt i alla fall.

Jag har själv haft svårt att förlika mig med att vara “en sådan där politiker”, jag har tänkt ganska mycket på rollen, men också på rätten att vara jag. Att inte vara en etikett. Jag har varit mentor åt en annan politiker, och vi har pratat en hel del om vad den innebär. Och jag tror att det är fler än denna person som tänkt att –-Nej, jag är inte en sådan där som vill ha makt.

Men tänkt efter lite nu.
Om man inte vill ha makt vad säger man då? Jo, att man föredrar att vara maktlös. Det tror jag inte att någon människa vill vara.
Det vi egentligen ska fundera över är av vilket skäl vill du ha makt? Och vad ska du använda den till?

I min värld så bygger de flesta människors önskan om makt på ett engagemang för något. De engagemanget kan se olika ut, kan svalna och få ny energi.
Men så länge glöden består, är det bra. Ingen orkar ge 100% hela tiden, därför tror jag att man ska dela på engagemanget, så man kan turas om lite att dra.
Vi ser ibland människor som man bara häpnar och tänker – “Att dom okar”, 35 år i samma förening och fortfarande glödande. Hur går det till?
Samtidigt finns de som vi möter och tänker, men “Gisses har han tänkt dö på sin post, eller vänta nu, han kanske redan är död?-det händer ju ingenting”

Vad är det som avgör om man jobbar med samma glöd eller om man mer påminner om en fossil? Tiden? Delvis.
När man jobbat länge, tror jag att det är lätt att ändå hamna i att tro att:
Ingen annan klarar av, eller ingen annan vill, och –Om jag slutar, ja då dör det ju? Ibland är det bättre att låta saker dö, än att man själv ska dö på sin post.

I grund och botten tror  jag att så länge du känner att det är balans över hur stor insats du själv lägger ned i det du engagerar dig för, är i förhållande till de inflytande du har på utvecklingen och att det ger något tillbaka så gör du det med glöd. Det har inget med vad andra objektivt tycker, utan bara hur du själv upplever det. Ingen kan mäta eller bedöma utom du själv. Det är som om man tex köper de där nya coola skorna i skyltfönstret, ngn kommer tycka att det är kanon, andra känner : Nä, de där var inte värda pengarna.

Och då borde man våga lämna igen dem. Annars blir det ytterligare ett dåligt samvete som står och samlar damm. Ibland kanske man har gått i dem väl länge för att återställa, men då är det kanske bra att byta och gå i någon annans skor? Kanske vore det en bra grej, att ha “skobytar party”, alltså, när man byter uppgifter mellan varandra. Testar nått nytt. Låta någon annan pröva det du gör.

För mitt engagemang får jag tex, tidningen Fönstret från ABF eftersom jag tar hand om vår förenings cirklar mm, mycket läsvärd, kan rekommenderas.  Men inte minst har jag fått lära känna fantastiska Yvonne som gör mig inspirerad. Jag får lära känna massor av människor, får “erfarenheter” som jag lånar av deras kunskap och det får jag för att jag är politiker och det gör mig glad.  Men jag vill också ha makt. För jag vill inte vara maktlöst. Men för att få makt krävs förtroende.
Förtroende skrämmer mig, för jag är sådan där tvivlare.
Spelar det ngn roll, spelar jag ngn roll, kan jag verkligen det här?
Jag tänker på det ofta. Hitintills har jag kommit fram till att:
Det spelar roll, Jag spelar roll, och jag kan en massa saker. Med hjälp av andra.
Men ibland kommer jag fram till att det är dags att byta skor, låta ngn annan pröva mina.
Och nu börjar det kanske vara dags att ta i alla fall ett par skor ur garderoben. Och se om det kan finnas några andra att prova på.

Kanske ska jag bidra till att göra världen bättre genom att göra som Anna.  Eller kanske lättare att lägga ett bud på denna fantastiska väska. från Chrafting for Charity, eller kanske som Hjälp stickan eller facebookgruppen Drömluvan Eller som fina Maria, göra Räddisar som hjälper oss att bli mindre rädda.

Egentligen borde det inte vara en nyhet, det att SD har fel, enligt denna artikel i Aftonbladet.   

Dock är det ju skönt att det kommer upp att de faktiskt är ett parti som lägger sin politik på gissningar, antagande och rena lögner. Kanske kommer någon och säger att det är väl lika för alla partier. Där håller jag dock inte med. SD har äntligen kommit ut ur rasist garderoben.

Men visst alla partier har en grundläggande tro, ideologi, om hur man tror att samhället ska byggas. Sverigedemokraterna bygger sin politik på en verklighet som inte finns. Det finns inget Sverige åt Svenskarna. För deras bild av Sverige existerar inte och har aldrig gjort. Landet med alla blonda, alla utan koppling till andra länder och religioner är en nationalromantisk illusion. Deras politik bygger på rädsla och fördomar, som ska sägas, många utav oss bär på.

När vi blir pressade och utsatt blir vi också rädda. I lågkonjunkturen när allt fler blir arbetslösa vill vi gärna hitta problemen hos någon annan än oss själva. Då är det lätt att säga: de är för att invandrarna tar våra jobb eller andra liknande inlägg.

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Och det förstärks,särskilt när vi har en regering som i princip säger till de arbetslösa:
Det är ditt eget fel om du inte får dig ett jobb, då är du omotiverad och är inte pressad nog att ta de jobb som finns. Oavsett om du är kvalificerad eller ens har möjlighet att ta dem. Eller om de ens finns. Idag är skillnaden mellan lediga jobb och antal arbetslösa väldigt stort.

Eller när regeringen säger till de sjuka: Du är inte sjuk, inte tillräckligt i alla fall. Du kan utföra uppgifter, och därför är du egentligen arbetslös. Även om de där jobbet du kan utföra inte är tillgängligt.

Det jag vill säga är att pressade människor blir rädda, och rädda människor har lätt att hamna i panik och vill hitta syndabockar. Sedan är diskussionen till integrationspolitikens problem något helt annat.
Det finns mycket att göra på området, framförallt för dem som vi tar emot, men också för att inte skapa motsättningar.

Här Soran Isamil i en kommentarer till Jimmy Åkessons utspel och till integrationspolitikens problem. Man måste bli inbjuden om man ska kunna delta:

Jag säger NEJ!
Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin, någonstans, någon gång att rösta på eller kompromissa med Sverigedemokraterna. SDs politik är bakåtsträvande och osmart. I min vision så bygger vi inte samhället på rädsla och okunskap. Jag tror att vi mår bäst av att möta människor med olika bakgrund, vi utvecklas genom kunskap och förståelse inte genom att skapa gränser och sätta upp murar. Vi kommer som nation att halka efter om vi inte ser alla människor som bor här som resurser. Vi behövs, allihopa. Politikens roll är att se till att alla får möjlighet att bidra!

Du som läser detta inlägg. Säg Nej du också. Gör så här:

1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna.
2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.
3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom bildkoden: <imgsrc=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png”>
4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Jag hittade den här hos Mitt rosa liv.  Grundaren är Fredrik Pettersson, Arvid Falk säger också nej, och så gör också Peter Högberg. Jag uppmanar:
Anna-Min resa, Fredrik Lundh, Helena Stenberg, Jonas Gardell, I Mari.  och Kafferepet.

Kan inte låta bli att reagerar på Aschberg blåsning av ett gäng riksdagsledamöter som presenteras i gårdagens Aftonblad. En inbjudan till ledamöter att komma på en presentation om ett nytt rese- och event bolag. Fin mat och dryck utlovas, underhållning och utlottning av resor.

I inspelad film säger reportern av många anmält sig, och redan där lyfter jag på ögonbrynen.
Många? 12 av 349+ sällskap = 698 gäster. I min värld är det väldigt få. Men inte vet jag.
Kanske borde de prata med Bindefled hur man gör för att få folk att nappa på inbjudningar.

När jag tjänstgjorde i riksdagen så tittade jag på alla inbjudningar som kom efter 3 saker.

1. Har de anknytning till Norrbotten
2. Har de anknytning till mitt utskott.
3. Är det någon av mina hjärtefrågor.

Tiden i Stockholm ville jag så klart använda så effektivt som möjligt, för att kunna spendera tid med familjen när man kommer hem. När jag inte var i kammaren, satt jag oftast på mitt kontor, läste eller skrev in på sena kvällen. Det kommer i första hand. Sedan när jag kände att jag låg i fas med det, försöker jag välja några av de där inbjudningarna och gå för att träffa företag/organisationer/föreningar osv. Någon enstaka gång plågade jag en av mina utskottskompisar med att laga mat ihop, mest för att inte känna mig så ensam. Eller någon kväll med de andra som Sossarna från Norrbotten.

Vissa inbjudningar har varit så intressanta och viktiga att de genast fått en plats i kalendern. Peak Oil var en av dem. En kväll på St Claras med HBT sossarna en annan. Andra hamnade i mappen, OM jag får tid över. Vilket ibland händer, om ngt annat ställs in eller om man hinner få klart något tidigare än man trott.

Inte en enda gång, när jag tackade ja till en inbjudan funderade jag över vad maten som skulle bjudas på kunde kosta. Om det ev skulle bli så dyr mat att de betecknas som en muta.Så risken är ju att jag redan är mutad. Jag har dessutom svårt att tänka mig att min åsikt skulle kunna köpas även om de vore “Guldplaterad löjrom med gåsfis” . Jag imponeras inte av sådant.
Så här säger Wikipedia om mutor.Och här Institutet mot mutor.

Jag kan faktiskt bara föreställa mig en som skulle lyckas med bestickning genom att bjuda mig på mat, och det är farmor om hon lagar leverpannkaka. Då skulle jag ha grymt svårt att säga nej till vilket tokigt förslag hon än skulle komma med.

Jag orkar inte ens raljera över att de bara var Moderater och Kristdemokrater på plats för att äta lyxig gratismat, min poäng är inte att försvara de 12 som gick på detta påhittade event, de får stå för det själva.

Det som gör mig olyckig är att dessa 12 får sätta bilden av hur riksdagsledamöter gör och har det.  Steget till att få fler att bry sig om politik och engagera sig politiskt blir bara större när man ger utrymme och Aschbergs sensationsjournalistik. Den är lika seriös  som Hollywood fruar med Anna Anka, eller serier som Extreem Home make over, Tjockholmen och annat tjafs.

Om villkoren för politiken vore så fantastiska som det sägs, skulle köerna till de politiska uppdragen vara milslånga. Tyvärr är det inte det. Och Aschelberg och kompani hjälper duktig till med att se till att öka på skillnaderna med att strunta i det som verkligen behöver granskas och hitta på billiga och enkla sensationsrubriker. Snart är allmänna motionstiden i riksdagen slut. Och då är det bara vänta på mätningen, den om Vem som skrev mest motioner. Enkelt och billigt att kolla upp. Men väldigt oseriöst. För mängden motioner är egentligen hyfsat ointressant.

Man kanske skulle bli journalist istället? Jag hade ju planer på det tidigare.

En annan Aftonbladet artikel talar om den naiva inställning politiker har till lobbying, vilket kanske stämmer, samtidigt så tror jag att alla är medvetna om att det inte finns något som en gratis lunch som min smarta vän Alexandra påpekade i en Facebook samtal vi hade igår.

Frågan är om det innebär att man ger bort sin hjärna och slutar tänka själv för att man får mat när man träffar ev lobbyister eller om man ger av sin tid. Här försöker i alla fall skatteutskottets ordförande förklara hur han tänkte.

Är det det som tex Tomas Bodström menar när han säger att han stekt burgare på Macedonken i en artikel i Metro?

När jag tjänstgjorde i riksdagen var jag noga med att berätta om vart jag kommer ifrån, vad som är min bakgrund. Jag anser mig nämligen vara något mer än schablonbilden av en politiker. Förmätet av mig kanske, men för mig är förmånen att vara heltidspolitiker något jag “lånar”. 

Sedan konstaterar jag att ens egen självbild ändras inte så lätt, inte ens för att du blir vare sig minister, riksdagsledamot eller ngn annan titel. Själv växlar jag mellan att ibland känna att jag är hela den där kvinnan som haft en mängd av erfarenheter, som att skura hotellrum, köra vält,vara arbetslös till att ha stått i riksdagens talarstol. Men många gånger kommer jag på mig själv att tänka att 8000 kr är inte så illa i lön. (det hade jag när jag städade hotell, och bodde själv utan barn) vem är jag att begära en lön på 25? tex.

I mina ögon är politiker bara en tillfällig titel, och när jag börjar se sig själv som att vara en, är jag illa ute. (Jag hoppar att ngn av mina goda vänner klubbar mig i skallen om jag gör det.)
Ja, en del får vara heltidspolitiker väldigt länge, men om man själv börjar definieras sig som endast politiker har man tappat något, tror jag.

Oavsett vem du är, vilket jobb du har, vilken hobby du har så tror jag att den inre självbilden ser ganska olika ut mot den andra ser. Jag är summan av alla mina erfarenheter, du känner bara några av dem. Vilket uppdrag jag än må få, vägrar jag förminskas till att "bara" vara politiker. Det är förvisso ett förtroende jag fått, men jag är så mycket mycket mer.

Ett sådant resonemang skapar klyftor, och det blir ett resonemang om “politiker” och “vanligt folk”.
Jag köper inte det. För med det säger man att politik är bara till för vissa. I det här landet kan den som steker hamburgare på MacDonalds eller städar Piteå stadshotell bli riksdagsledamot, kommunalråd eller ngn annan roll. Det kan man inte överallt i världen.

För mig är det så att den som säger att politik är bara till för vissa har skaffat sig ett bekvämt sätt att säga att man inte ids bry sig. Det gynnar ingen att försöka göra ett “vi och dom”, för tro det eller ej, jag har under mitt år i riksdagen bara stött på människor. Inga ailens, inga övermänniskor. De blöder, skiter, äter som andra högst dödliga. Att det sedan finns folk där som själva tror att det är mer värd än andra är inte konstigare än att sådana finns även på andra ställen i samhället.

Igår satt jag ordförande på RFSL Nords extra årsmöte, och kom att prata med Madeleine som jobbar på Röda korset med diskrimineringsfrågor, om just detta. Fördomar och behovet av etiketter.

Nej, jag skäms inte för att vara politiker.
Jag är stolt över att vara politiskt aktiv, men jag är också stolt över att ha varit hotellstäderska, ha jobbat dubbelt på olika ställen för att få livet att gå ihop. Jag är summan av allt jag upplevt och jag accepterar inte att “bara” vara politiker, hur kul och spännande det än är.

Min partikamrat Alexandra resonerar dock på ett annat sätt kring att politiker gärna framhåller att de gjort annat innan de blev heltidspolitiker, läs gärna hennes reflektioner här.

Ni kan också passa på att läsa min Vart jag är ifrån, och även Helena Stenberg som är Piteås kommunalråd, eller Maria som var den som inspirerade mig att skriva.  Vi lockas tydligen alla tre av att skriva om vart vi kommer ifrån. 

PS. Bilden föreställer mig, i rött kort hår, med Hippieprick i pannan, fransschal i håret och långklänning i ljusblått med typ virkade inslag. Det är också jag, även om inte alla sett mig i det. DS

Öka motivationen hos de som inte har jobb säger regeringens representanter, det betyder egentligen att se till att göra det så för djävligt att du i slutändan säljer dig själv till vilket pris som helst. 

En ulv i fårakläder sa SSU om Reinfeldt i valrörelsen 2006, och de fick så rätt. De har klätt in sig i ord som de stulit och fyllt med ett helt annat innehåll.
De säger sig vara arbetarpartiet, och har som sitt första och största mål att alla ska arbeta oavsett hur du mår eller om det ens finns ett jobb.

Då får du helt enkelt skylla dig själv. Eller så i förlängningen sälja dig billigare än någon annan. (det gör ju i och för sig ngn annan arbetslös, men de skiter de också i)

Vi behöver en parlör för att översätta vad Reinfeldt egentligen säger, Nischa Besara gjorde en lysande insats av regeringsförklaringen och mer kommer.

Expressen (hör och häpna) gör en artikel av material som kommit på vift, där de deklarerar att Moderaternas mål är sänkta löner.

Jag överväger att sitta och göra en enkel ordlista på vad det är de är Arbetslöshets -Alliansen egentligen säger.

Jag medger det behövs även en parlör från Socialdemokratiska till Svenska emellan åt.
Politiken kan inte vara bara för de som hållit på och snöat in sig i detaljer och pysslar med politik på sin fritid eller heltid för den delen. Om vi vill få människor att orka bry sig får vi välja våra ord, du behöver faktiskt inte en universitets examen för att ha en åsikt, men ibland behöver du det för att läsa handlingar.

Ett tydligt minne har jag från en distriktskongress där vi hade ett seminarium om skola och utbildning. Alla SSUarna var intresserade och marscherade dit. Skolpolitiker och en hel del andra proffstyckare i övre medelåldern drog igång diskussionen om hur det egentligen stod till med skolan och vad som behövdes där.

Efter ett tag blir jag petad i sidan av en SSU killarna. – Du Hannah, jag fattar inte ett ord av vad de pratar om. Där satt de ett helt gäng med proffs om hur skolan ser ut, med massor av tankar och idéer om framtidens skola och kunde inte ens vara med i diskussionen.

Det är politiken i sin sämsta klädnad, när den stänger ute istället för omfamnar. Det var inget ont menat och inget planerat, utan bara av gammal vana och slentrian glömde man av att alla inte varit med i 100 år. DET är något som behöver ruska om oss själva i, från höger till vänster.

Man kunde nästan tro att det var de som Göran Hägglund ville prata om på DN debatt, men ack ack ack, det som var Görans stora problem var i grund och botten att han inte gillar Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Något som även Hartman noterat.

Hur det gick på det där seminariet?
Ni som vet hur SSUare är vet redan svaret. Vi sa ifrån, och diskussionen och samtalen tog en annan vändning.