- Det perfekta livet

Posts Tagged ‘sorg’

Ibland blir jag uppgiven men sådana här gånger blir jag arg. Riktigt arg.
Som arbetslös är man fan i mig rättslös. Inte nog med att man har sämre ekonomi, har svårt att leva det liv man önskar, känner sig orolig och ibland känner hopplöshet. Man ska förnedras också.

Själv fick jag under min tid som arbetslös ha min svärmor att hämta och skjutsa mig till AF, (6 mil)för att knappa in mitt personnummer, en åtgärd som tog 1,5 minuter på sin höjd. Vilket kan kännas irriterande men det här är ju än värre.

Man ska tydligen inte ens ha rätten att sörja, eller stötta sina anhöriga som arbetslös. Villy fick inte boka om sitt möte på Af när hans svärmor skulle begravas, enligt Aftonbladet.  Han säger att han inte drabbats så hårt ekonomiskt, men det är inte det som är grejen. Det är att man redan är utsatt och saknar möjligheter som de som har ett arbeta har, inte ens ska ha möjligheten till sorgbearbetning som begravning faktiskt är.

En annan som vet en del om arbetslöshetens våndor är HBT-Sossen.

Idag går tankarna norrut. Till ett mulet och kanske regnigt Kiruna där min barndomsvän ska följa sin pappa till sin sista vila. Det får en givetvis att tänka, en massa. Här är några tankar:

Livet. Ena dag är det solsken och nästa är det regn, grått och ruskigt.
Ibland händer det saker som gör att man tycker att tiden borde stanna.
Stora svarta hål, vakuum som bilad, eller som att sitta innanför en glasbubbla.
Ändå fortsätter allt runt omkring som om just inget har hänt. Som om inte världens just rämnat.
Sorgen är en märklig och mäktig känsla.
Den övermannar och sliter sönder, och ändå emellan åt mild som sommarregn. 

Vi människor har så svårt ibland att veta hur vi ska göra när någons värld brustit, för vi vill hela tiden hantera. Och sorg går inte att hantera. Någonstans mellan kaos, matthet, minnen, ska vi försöka säga något klokt gärna tröstande. Samtidigt som vi vet att orden faller så platt till marken inför de känslor som den som bär på sorg har inom sig.

Därför tvekar vi, skyggas de sörjande, bäst att inte störa. Kanske senare.
Men när senare har gått, känns det knepigt att man aldrig hörde av sig.
Så kanske därför bättre att göra det nu. Inga stora ord krävs.
Djur har en fascinerande förmåga till tröst, de bara kommer in, lägger sig nära.
Som en liten tyngd i knät som håller en förankrad när de river och sliter som värst.
Det behövs inte mer.

Varje dag förändras någons liv, oåterkalleligt. 
Ändå snurrar jorden runt sin axel, människor stiger upp, går till sina arbeten, barn till sin skola och någonstans bakom molnen finns det en sol. Även om den inte märks- just nu.

Många ord har skrivits om sorg, Björn Afzelius skrev dessa ord:
”Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå Men det kan va’ svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen Men det hjälper sällan de som har blitt våta”

När Björn Afzelius dog, skrev hans vän Mikael Wiehe denna sång som jag tycker är en av de allra finaste.

Somnad i soffan igår kväll, och gick i sömnen ned för att lägga mig. Trode att jag på så sätt skulle komma undan tomheten. Jag grät mig till sömns även denna natt. Det känns lite ironiskt, påskriset som jag tog in förra veckan har slagit ut idag. Blommar grönt på varje kvist, spirande nytt liv.
Och jag tänker att det mest påminner om det liv som inte finns mera. 

Min man säger att jag grubblar för mycket, och det kanske är sant, jag har en tendens att gräva ned mig i elände.
Om ni tänker en flodhäst i en lerpöl som rullar runt och tycker synd om sig själv. Men ibland måste man få tycka lite synd om sig, slicka såren, kladda in sig lite i leran. Bara man inte ligger för länge.  Jag har några knep för att ta mig upp, ibland får jag hjälp, av Ingela till exemlel.

Fina Ingela som kom igår och höll om mig så jag slapp vara så stark och duktig hela tiden. Som ställer frågorna, låter mig få berätta och hjälper mig till sist när det är dags för Prins att åka iväg för kremering. Hjälper mig att laga maten till barnen, bara stannar kvar och är med mig.
När jag är riktigt ledsen och mår riktigt dåligt, tänker negativa tankar så försöker jag tänka på saker som jag tycker riktigt mycket om. Jag gillar musikaler väldigt mycket och så. Sound music har en sång som jag tänker på då och då. My favorite Things. Att tänka på sådant man tycker om och är tacksam för:

Min pappa som hjälpte mig att hämta yngsta dottern så jag slapp gå in till främmande igår. Mamma som trots att hon inte gillar hundar förstår hur jobbigt vi har det. Victoria som skriver några tröstande rader. Helen som tänker på mig och som jag vet, vet hur det känns. Fredrik som skickar ett sent sms och frågar om vi överlever. Catarina som lämnat uppmuntrande ord i bloggen, och alla som skrivit något snällt  på facebook . Svärmor som kommer förbi med fika och säger hejdå till Prins. Barnen som med själ och hjärta tar farväl flera gånger och maken som tröstar.
Tröstar gör också alla bloggar av kloka människor: I Mari som skrivit lite om tacksamhet, Kaffereptets Ewa som skriver klokt om att klara sig själv, Maria- Jag blommar som skrivit om skönhet i vardagens små ting, Anna-Min resa som virkat fina bilar och visar sitt hönshus, de påminner mig om att det blir bättre i morgon.

De sista andetaget dras och plötsligt blir det så tyst, så tyst.
Jag stryker över nosen, viskar mot hans öra men det är ingen där.
En solstrimma letar sig in över golvet och rör vid hans numera kalla nos, lägger min hand på hans mage och kliar, men inget hjärta slår inunder den.

Telefonen ringer, och jag förvånas över att livet fortsätter, allt annat runt omkring är precis som vanligt?
Ändå känns det som om tiden borde ha stannat, kanske rent utav tagit slut.
Och ändå går livet vidare.
Barnen ska ha lunch, arbetsförmedlingen ska kontaktas & tvätten hängas.

Hans koppel hänger i hallen som alltid, men det känns extra tomt
Skålarna, ska jag diska dem nu?
Tänker plötsligt att vår säng kommer vara för stor.
Ingen som ligger vid min sida i natt.
Inga flåsanden i örat på morgonen
och inga tassande ljus över golvet på sena nätter.Ikväll kommer de och hämtar honom.
Nu ligger han på lideparad i vardagsrummet på en gammal ryamatta. Det ser ut som han sover efter lång och tröttande dag på stugan. Äldsta dottern sätter sig bredvid honom och lyssnar mot hjärtat.
– Det låter något i honom, är det något som lever i honom? säger hon hoppfullt, fast hon som åttaåring redan vet svaret.

Ingenting lever i Prinsen mer, men i oss lever minnet av någon som älskat oss villkorslöst varje dag i 11 år.

Porträtt av en prins

Prinsens dikt

Din varma tunga slickar mitt ansikte.

Du värmer mig om natten,
men gör mig kall och frusen  om morgonen.�

Du sover på min arm och jagar katten.
Gör änglar i snön och pinkar i rabatten.